Knappt man kan tro't

Jag är väl inte typen man tänker på när man snackar träning precis... För det första har idrott aldrig någonsin intresserat mig, förutom vid OS och när Sverige vinner ;) I skolan var idrotten för det mesta någonting plågsamt som var tvunget att genomlidas. I perioder har jag tränat på gym (ja inte styrketräning utan typ aerobics och step up) men motivationen har aldrig riktigt infunnit sig. När barnen kom så höll man väl igång med många och långa promenader, men det var allt.

Så kom den där dagen i vintras när jag fick ryggskott. Det var något jag trodde andra men inte JAG kunde få (naivt, jag vet). Det skrämde mig faktiskt. Jag var totalt otränad. Promenaderna som kanske gett mig lite kondis hade upphört för längesedan. Noa, vår yngste son, är ju fyra år och de där promenaderna med vagn ett minne blott. Men jag fortsatte med vanor som man kanske kommer undan med när man ammar, dvs fika lite här och fika lite där och så småäta lite där. Jag måste erkänna att tankarna på att försöka träna regelbundet faktiskt dykt upp innan ryggskottet men det var först efter det som jag verkligen kände mig motiverad.

Tankarna på löpning började dyka upp. Dan höll på att trilla av stolen när jag nämnde det för honom :) Var det något jag verkligen INTE gillade så var det att springa.

Nåja. Ett par löparskor inhandlades och i mars började jag med snabba promenader à 30 min nästan varje dag. Jag slutade fika och började äta mellanmål istället. Så småningom tyckte jag att jag kunde investera i träningskläder och rätt vad det var en solig kväll i början på maj tog jag de första löpstegen! Jag satte ett mål för mig själv att kunna springa hela Burma innan min födelsedag i september. Det är ett motionsspår här på Mösseberg som mäter ca 5 km. Det är en ganska lättsprungen minimalt kuperad slinga men det kändes ganska oöverkomligt i början ändå.

Jag nådde målet redan i början på Juni. Måste säga att jag sällan varit så stolt över mig själv! Jag har sedan dess försökt ge mig ut och springa tre gånger i veckan. Jag är fortfarande lite rädd för att det skall gå för länge mellan tillfällena eftersom jag inte riktigt litar på mig själv ;)

För någon vecka sedan fick jag ont i benhinnorna och var tvungen att ta det lite lugnt. Lite deppig blev jag, jag längtade efter att få röra på mig!! Jösses, det kunde man väl inte trott för knappt ett halvår sedan :)

Jag har fått lära mig nu att det sitter i huvudet. Det går inte av sig självt. Man måste ha motivation.

Idag kände jag att det nog skulle gå att springa igen och vilken härlig känsla det är när man känner att man ORKAR! I höst skall jag lösa medlemskap på gym för nu finns verkligen motivationen och LUSTEN.

Det är knappt man kan tro´t!

Idag efter en härlig löptur. Fortfarande är Ipoden min bästa löpvän. Vill inte höra mig själv flåsa ;) Robyn, Pink och LadyGaga hjälper mig att orka.